Jag hade ett jobb som på många sätt var helt rätt för mig. Det var intressanta och utmanande uppgifter, kunniga kolleger och ett arbete som kändes meningsfullt. Ändå växte något annat under ytan, ett illamående som jag länge inte kunde sätta ord på.
I organisationen där jag jobbade hade jag lärt mig att det inte bara var lättare att tiga än att ta upp det som inte fungerade, det var förnuftigt. Den som lyfte problem riskerade att själv bli problemet. Jag visste det, men jag kunde inte tiga. Jag sa ifrån när något var fel, och det landade inte väl.
Det är så en kultur som leds med rädsla fungerar. När något går snett blir den viktigaste frågan vem som bär skulden, och var och en vill helst att det är någon annan. Kunskap blir makt, något man samlar på i stället för att dela. Man pantar på information, vaktar sin position och kör sitt eget race. Kollegerna blir konkurrenter och avdelningarna blir silor.
Det jag saknade mest var kolleger som drar åt samma håll, som stöder varandra, lyfter varandra och jobbar tillsammans för gemensamma mål. En arbetsgemenskap där jag kan känna mig trygg och vara mig själv.
Till slut tog krafterna slut. Det gick som det brukar gå, jag blev sjukskriven. Visst fanns det saker jag själv behövde se över. Företagshälsovården, hade en bra rutin och vilan och samtalen gjorde gott. Men de räckte inte, eftersom de inte löste problemet. Jag och mina kolleger behövde hjälp att få teamet att fungera, och den hjälpen behövdes på arbetsplatsen. Det som behövdes var en kulturförändring, och det stödet och hjälpen fanns inte att få, varken hos företagshälsovården eller i den egna organisationen. När jag kom tillbaka var allt som förut, och jag insåg att jag måste rädda mig själv.
En av de största lärdomar jag har tagit med mig från detta är att när det är kulturen som tär räcker det inte att ta hand om en människa i taget. Då lappar man ihop individen och skickar tillbaka henne in i samma mönster. Var och en av oss formar kulturen, men verklig förändring kräver hela organisationen och en ledning som står bakom den.
I dag arbetar jag för att färre ska behöva gå den vägen. Jag vill hjälpa organisationer att bygga kulturer där människor mår bra, orkar och vill stanna.
